Grannsämjan

Åh..........jag måste bara avreagera mig lite. Sen den dagen vi flyttade in i det här huset här uppe på "gräddhyllan" har en granne två tre våningar under varit jävligt otrevlig.
Första gången man fick smaka på hans bitterhet var väl typ när vi hade bott här i trvå tre dagar och dom två minsta barnen tyckte det var roligt med en hiss som pratade vilket hissen faktiskt gör vid varje våining och även att barnen såklart vill utforska sitt nya område. Barnen hade några gånger tryckt på alla knappar i hissen vilket resulterar i att den stannar på varje våning och oturligt nog så skulle "mannen med Hunden" åka en av dom gångerna. Han knackade på dörren och jag fick skäll för att jag inte hade någon pli på barnen och den gången är även den enda gången jag faktiskt höll med honom. Okej att barenn åker hissen när dom skaner och upp men att tyrcka på alla knappar är INTE okej enligt mig och jag förmodar dom flesta andra då det faktiskt kan inträffa olyckor och fall då tex ambulanspersonal måste fram fort osv.   Men sen fick jag reda på av Vincent att "gubben med hunden" hade skällt på barnen å sagt åt dom att dom inte fick åka hissen överhuvudtaget och då flög jag i taket men duktig jag är på att hålla inne med mina känslor nuförtiden så höll jag käften och fortsatet vara lika trevlig som innan mot honom.

Andra incedenten kom när jag träffade honom i hissen efter att mina barn hade åkte ner och skulle leka, då kläcker han ur sig att "dina barns ska inte åka hiss själv så nu får du lova mig att dom inte åker hiss nå mera"...........................VA are you serious????  Öhhhhh................Fick jag ur mig typ för jag blev så paff av hans jävla beteende.

Tredje incedenten inträffade när jag hade tvättstugan. Till saken hör att jag alltid försöker boka sista kvälsstiden för att min tvätt ska kunna hänga över natten för annars så hinner den aldrig torka då man får vänta en vecka och ofta mer på en tvättid. Så jag bokar iaf tiden 19.00-21.00 och låter tvätten hänga över natten eller hämtar upp den innan jag lägger mig då jag sällan lägger mig före 02.00. Den här gången hade jag tagit upp all tvätt utom nåt plagg som hängde kvar och som jag hade planerat att jag skulle hämta upp innan första tvättiden men sov såklart över den tiden så jag vaknade av att det psykopatplingade på dörren vid 08.00 tiden på morgonen.  Då var det "mannen med Hunden" . Han uplyte mig ilsket eller snarare skrek att jag hade förstört hela hans tvättid för at det hängde några plagg kvar i tvättstugan. Inte så att gubbjä.eln inte kunde be att jag skulle ta bort dom bara utan han påpejkade att jag hade förstört hela hand jävla tid, eller varför inte göra som jag fått göra hundtra gånger.................plocka bort tvätten som någon uppenbarligen glömt. Nä inte han inte, han skulle ställa till ett jävla liv för att några barnbyxor han........................stackars sate!!!!!!

En annan gång hade han suttit och snackat med min älskade grannes pappa som även han bor i samma hus som oss. Då hade "mannen med hunden" som jag hädanefter kommer att förkorta MMH för det är så himlans jobbigt att skriva haha. Ja iaf så hade MMH suttit och beklagat sig över att det bodde barn i huset och att om man hade barn så borde man väl ändå bosätta sig i ett hus och inte i en lägenhet inne i stan, det han då inte viste var att mannen han satt och pratade med är farfar till våra 4 grannungar som bor vägg i vägg.  Farfar som även mina barn kallar honom ibland berättade då att "hörrudu, det är mina barnbarn som bor där uppe" hahaha ................då hade MMH gått iväg bara å mummlat nåt ohörbart.  Ja ni kanske hör vilken bitterhet det måste finnas i den där gamla kroppen asså.

När vi hade bott här i några veckor så kom det upp en jävla massa lappar som typ täckte varenda kvadratmeter av trapphuset. Det var lappar om att man defenitivt inte fick ha porten uppställd på dagtid ( min lilla loui når nämligen inte upp till kodbrickan där man slår in portkoden så han brukade ställa upp porten när han var ute och cyklade så han skulle komma in igen. Men det fick man tydligen inte göra. En gång var loui ute och då hade MMH stängt porten så loui stod ute och grät innan han kom in med en av dom andara mer medmänskligare invånarna i huset.  DÅ BRANN DET I ANNSOS HUVUD men även då höll jag god min och hälsade glatt varje gång jag träffade hon om för jag tänkte att "karma gubbjävel" å för att han kanske blir smittad av den goda tonen jag höll mot honom men ack vad fel jag hade....................krävs nog liiiiiite mer för att den där sura människan ska ge med sig ett leende.

Nu hade jag inte sett hinom på länge till ikväll då jag Angelica och gamogi skulle ner på hemköp för såklart stressad som man är så hade jag glömt att köpa cigg igen. Så vi skulle ner en snabbis på hemköp med bil (så ingen tror att jag lämnar mina barn en evighet för att roa mig liksom).
Mötte Mr. Bitter nere på bottenvåningen då han va på väg in i hissen och jag ut ur hissen. Vet ni vad fanskapet kläcker ur sig då????
"Ska du ut på nattskiftet"!!!!!!!    Jag hann inte tänka så mkt på det då utan svarade bara " nä jag ska ner på hemköp och köpa mjölk å cigg".  Nu i efterhand så blir jag bara ner och mer förbannad på det han sa och känner att det där var droppen som fick även min bägare att rinna över. Så nu sitter jag och spånar på hämd men jag vet inte vad jag ska göra, TIPS?????
Jag borde ringa till Hudiksvalls bostäder och upplysa dom om hans beteende men det vette fan om det hjälper. Jag kommer såklart inte att göra något mot honom men det vore rätt najs känsla att skicka in en påse med bajs i hans brevbox asså. Poängterar att jag inte har planer på att göra det!!!!!

Har ni några problem med era grannar å vad gör man åt saken????

 Ska även skriva att i tvättstugan så har vi TVÅ rätt stora torkrum med typ tio linor från vägg till vägg i varje rum å att den där MMH har så mkt tvätt att han tar upp båda rummen har jag svårt att tro.
Tror nästan att han ska få en egen etikett här i bloggen för jag antar att det läre bli fler historier om den mannen innan han flyttar till ett ålderdomshem tyvärr.


Nu är jag så upprörd att jag inte kommer att kunna sova inatt..................suck!!!!

My Life, My Passion & My Fashion

hemma hos oss

Tänkte ni skulle få se hur vi bor. Dock måst jag fråga minabarn innan jag lägger upp bilder på deras rum så deras rum får ni sedan en liten titt i.

Mitt sovrum

Sovrum

En av våra balkonger med utgång från mitt sovrum

Utsikten från den balkongen

Utsikt

Vardagsrum

Vardagsrum

vardagsrum

Vardagsrum, där ska vi elda mkt i vinter jsg å kidsen

Vardagsrum

Hallen

Köket

Vincents och loui:s rum

Vincent och loui:s rum.

Vill måla om i alla rum men måste ta ett rum i taget och det blir nog efter jul om jag inte får nå ryck och gör det innan men jag vill hitta fina tapeter oxå ju.

My Life, My Passion & My Fashion

Godmiddag....
Heere gud vilken kväll det va igår, Jag skulle ju ner å köpa cigg å mjölk på hemköp men klockan blev så mkt så jag hann inte dit så jag å angelica skulle åka på statoil. När jag gick sa jag till kidsen att inte låsa dörren. Kom hem efter kanske 40 minuter max och vad tror ni dom hade gjort då??? Jo låst dörren och gått å lagt sig!!! Plingade 30 gånger å ringde men ingen vaknade, efter många om å men så vaknade nathalie och öppnade dörren. Suck................de va nära att man fick sova i trappen asså eller gå in till Micke (min granne) å hoppa över från hans balkong till min men det vill man helst undvika då vi bor på sjunde våningen ...............
Kom in iaf och det är väl huvudsaken haha !!!!

Idag vaknade vi och jag skickade iväg alla till skolan, vincent var så bra i sin andning att han oxå fick gå på skolan idag men då har ju loui blivit krasslig i andningen ist så idag är det vabb med loui ist........hösten och dess sjukdomar asså. Vi blir väl sjukdomsfria lagomt till jul eller nåt.

Angelica kom förbi i morse så vi tog en promenad ner på henköp, hon jag loui och angelicas mammas hundar. Loui älskar ju verkligen hundar och är i sitt esse när han får vara med hundar så han följde med henne hem nr hon ååkte hem sen. Hoppas han inte blir dålig i andningen så han måste ha medicin för den ligger här, tur att vi bor rätt nära varandra så det tar väl en minut med bil.

Nä nu ska jag passa på att äta något medans man verkligen får sitta ner och äta under hela måltiden.

take care folks


My Life, My Passion & My Fashion

En massa skit snack

Många selfies har det blivit under sommaren

Utgång på G med bästa vännen Angelica

Mys med en krasslig vincent

GirlPower

Lilla ligist loui <3

Sköna sommar

Nathalie på midsommar

Cerine på midsommar

Ätit god mat

Loui slagit ut ännu en framtand så nu har han ingen kvar.

Finns det ngt bättre än tonfisksallad

Cerine och jag på väg mot gävle sjukhus

Vincent på akuten här i hudiksvall då han har sån himla dum förkylnings astma

Jag och mina boys

 

 

Jag kommer bli bättre på att lägga ut bilder och kort men har allt på datorn som J tog med sig när han flyttade så måste försöka få honom att komma ihåg att föra över alla bilder till ett minne.

På midsommar var vi hos min älskade mamma och grillade, hela familjen. Vi hade då ännu inte separerat. Tänk om man hade vetat då vad man vet nu, undra om man hade gjort något annorlunda och undra om man hade försökt ändra det som hände. Ja det läre man aldrig få veta så ingen ide att sitta och grubbla.

 

Vi var även iväg i början av juli på ett familjeläger eller en familjesemester ute i skogen. Vi åt mat, lagade mat, spelade spel och lekte lekar ute med en massa andra människor. Vi fick oss en nypa friskluft iaf. Dagen efter vi kom hem så separerade vi så vi har inte varit singlar så länge.

 

Eftersom våra barn har adhd så ansökte vi om en resa till sthlm från min stora dag. Där vi blev beviljade en resa tur och retur med tåg, inträde på grönan och åkband för 10 pers. Även ett present kort på 1000 kronor till mat där inne.  Vi åkte den 19 juli. Jag, Jonas och min älskade vän Wael och alla fem barn. Även min syster och hennes barn å barnbarn var med och våran brors förra tjej å hennes barn. Vi hade en super trevlig dag på grönalund med strålande sol och mycket skratt. Barn med funktionshinder kan ju få ett speciellt armband och föräldrarna med för att barnen inte ska behöva stå i kö. Då får man helt enkelt gå in till karusellerna via bakvägen och denna tjänst är så uppskattad då mina barn i annat fall skulle få värsta utbrottet och det skulle inte bli en endaste karusell åkt. Men nu hinner vi med fler än man kan åka nästan och det är helt underbart för barnen att slippa få utbrott och bara kan njuta av dagen. Barnen med funktionshinder får även ta med sig fem kompisar när dom åker och får även sitta kvar och åka fler gånger utan att behöva kliva ur karusselen.

Tack Min Stora Dag. Bilder ska Mailas till er bara jag får bilderna till den här datorn.

Jag och Wael sov över i sthlm med Nathalie och Cerine för att få lite egen tid med dom stora kidsen och för att vi helt enkelt ville stanna en natt. Hade helst stannat för resten av livet i den staden, jag älskar ju som ni kanske vet stockholm.

 

Jag nathalie och Cerine var ner till sthlm för två veckor sedan oxå, vi besökte graven på årsdagen såklart och passade på att träffa barnens moster och kusin. Att besöka graven är så himla jobbigt men samtidigt är det en lättnad att se att graven finns där, att det ser bra ut och att få planera lite nya blommor och läman fina kort med välvalda ord på.

 

 

 

Redan september är det oxå och det börjar bli kallt när man ska stå ute och röka. Usch till helgen är det marknad här i staden och efter det brukar man kunna vara rätt så säker på att hösten är här. Men ska bli mysigt med lite marknad och gå å strosa. Barnen ska till pappa i helgen och det betyder att jag blir hemma själv på lördag för nathalie och cerine ska sova hos ett par kompisar då, jag och angelica ska passa på att gå ut och slå våra lurviga i taket tnkte vi men oxå pasa på att gå och kolla i olika stånd. Fredag är såklart dom stora hemma men då kan jag tänka mig att dom ändå ska hänga nere på marknaden så dom ser man väl inte skymten av så mkt. Själv ska jag passa på att mysa ner mig i soffan med en bra film och en godispåse.

 

Även att folk sedan jag och jonas separerade stör sig på att jag lever, har ett liv och på att vi faktiskt kan vara lyckliga fast vi just nu genomgår en skillsmässa. Jag har fått nån anmälan på Soc om att jag knarkar, om att jag inte ger mina barn mat, om att jag misköter mina barn osv. 

WTF är det för fel på människor som drar in mina barn i sina problem. Jag har aldrig i hela mitt fucking liv knarkat, jag har dessutom blivit intagen den senaste tiden av polisen för pissprov då dom tyckte jag såg påverkad ut men jag kissade såklart rent. Soc gjorde ett oväntat besök efter en anmälan och jag gav dom fria händer att söka igeinom allt om dom ville men dom sa själva att dom inte var ett dugg oroliga då vårt hem är kliniskt rent och mina barn mår bra. Nu sist var vi iväg på ett möte, jag, jonas, nathalie, cerine och filippa. Dom tog med barnen till ett eget rum och satt och pratade med dom medans jag och jonas fick sitta i ett rum och fick svara på en massa frågor. Vist är det bra att myndigheterna reagerar när barn far illa och jag förstår att dom måste agera men asså folk som vill jävlas eller förstöra eller vad dom nu är ute efter har jag ingen förståelse alls för. Jag vet vem som gjort en av anmälningarna och den människan är för övrigt helt störd i huvudet sedan innan så det var inte så oväntat.

Jag borde kanske inte lägga ut såna här privata saker men jag är ju rätt öppen av mig och eftersom det endast är skitsnack alltihop och Soc inte ens har inlett en utredning så känner jag att jag kan dela med mig av även den här saken.

Är mycket konstigt att anmälningarn kommer in nu efter vi separerat då dom även uppgett saker som berör Jonas. Mycket konstigt oxå att jag på två månader hunnit med att bli knarkare, slutat ge mina barn mat och omsorg. Herre gud, mina barn är väl ändå det bästa jag har och jag skulle väl aldrig för allt smör i småland riskera att förlora mina diamanter även fast jag i små ögonblick skulle kunna sälja dom för en billig peng.

Jag hoppas att folk ger sig och att vi får leva våra liv i lugn å ro men i den här staden ska man inte vara så säker. Har folk inget att prata om så skapar dom något, sen är allt igång. Men kul att man kan fylla någons liv med att vara huvudämnet iaf.

 

 

 

Är lite ringrostig på det här med att blogga och skriva men jag kommer väl in i lunken om ett tag.

 

Nu ska ja å angelica ta en tur på hemköp och ta en cigg.

Och JA jag lämnar mina små kids som sover med sina större syskon som är 14 och 13 år när jag ska ner på hemköp i max tio miuter. Någon som har invändningar så kom gärna med dom istället för att snacka bakom ryggen på mig! Även att jag har en granne som är en klippa och som hjälper till när man behöver hjälp å han bor dörr i dörr. Å mina stora tjejer ringer om något skulle hända tex om  loui vaknar så ansträng inte era hjärnor med att fundera nåt mer på det nu utan fokusera på allt fantastiska som jag gör ist som tex. sliter ihjäl mig för att ta hand om mina älskade barn, att jag får alla fem adhd barn upp till skolan varje morgon fast jag själv är utbränd och egentligen inte orkar stå upp, att jag gör olika maträtter varje dag för att maten ska behaga alla mina barn, att jag hänger halvt ner i en sopcontainer för att fiska upp louis hjälm för at han inte ska skada sitt huvud, att jag som ensam tvättar åt sex stycken varav två tonåringar själv och endast får en tvätttid i tvättstugan i veckan, att jag håller på mina regler och rutiner fast jag är själv och barnen kan få en till bristningsgränsen ibland. Jag är en lika bra mamma för mina barn som dom flesta andra föräldrar är så döm mig aldrig utan att ni vet vad jag gått igenom.

 

Tack för mig !!!!!!

My Life, My Passion & My Fashion

Nu var det 6 månader sedan jag skrwev sist och jag har inte haft så mkt ork att skriva faktiskt. Har varit sjukskriven och verkligen behövt lite tid för att vila och fokusera på att vila vilket inte är en naturlig del av mig.
Det har hänt så mkt bara dom två senaste månaderna så jag blir matt bara jag
tänker på allt.
Efter en händelse så valde jag att kasta ut min man och mina barns pappa ur mitt liv. Det har varit tungt ibland men samtidigt så hade vi haft det rätt kast i nåt års tid och det hade förmodligen hänt förr eller senare ändå att vi hade separerat. Nu blev det inte under planerade omständigheter men jag är helt övertygad om att det kommer något gott ur det här med till slut. Vi pratar med varandra och vi har god kontakt och vi försöker komma överens så gott det går. I det stora hela så är jag glad att vi har separerat för det blir bättre för båda han och mig i längden och framför allt för barnen. Såklart att vissa dagar är lite mindre roliga och man tänker lite för mkt men det får gärna vara så, vi levde ändå ihop i 11 år så det vore konstigt om man inte va lite deppad över det inträffade ibland.
Jag har fått ytterligare en liten "tia". En lite lite stroke. Eller en syrebrist i hjärnan som läkarna säger. Det beror förmodligen på stress och det är kanske inte så konstigt när man tänker efter. Har varit sjukskriven i 1½ år pga utbrändhet och sen inträffar en skillsmässa m.m. Den här gången satte det sig på talet men började som sist med att jag domnade bort i hela höger sida. Tur att det är så kort syrebrist så att jag inte får några bestående men. Dock lika läskigt ändå och jag har pratat med läkaren om att börja medicinera med Trombyhl men vi båda är överens om att avvakta och hoppas på att min hjärna och min kropp ska lugna ner sig lite och inte stressa så mkt. Jag gör iaf så gott jag kan för att inte stressa lika mkt som förut.
Min ena dotter har en knöl i ena bröstet som läkaren var helt övertygad om att det var en tumör men vid ultraljud på gävle sjukhus så visade det sig att det va revbenet som växte lite onstigt men dom veckorna som man satt och väntade på remiss var inte alltför roliga och hundra tankar hann passera ens huvud varje dag. Men jag tackar gud för att det var ofarligt och att vi nu kan fokusera på något roligare.
Ja i korta drag var det där vad som har hänt av vikt dom senastre två månaderna.

Nu har jag som plan iaf att börja blogga lite mera, dels för att jag saknar det, dels för att det är ett bra sätt att dokumentera livet på och för att jag behöver ventilera mig ibland.

Skolorna har dragit igång igen och Nathalie har börjat 8:an, Cerine 7:an, Filippa 3:an Vincent på förskoleklass och loui går tack å lov fortfarande på dagis. Åren gå men jag känner mig inte ett dugg äldre än 23 så jag har ´lite svårt att förstå iblnad att jag har en dotter som om mindre än två år börjar gymnasiet................herre gud. Vet ni hur stor man tycker att man är när man går i 8:an eller? Jag tyckte jag var vuxen vid den åldern och lyssnade inte värst mkt på vad min mamma sa. Tack å lov så är det antingen tiderna som har förändrats eller oxå har jag bara en väldigt duktig dotter för hon fokuserar på vänner, plugg och träning ....................än så länge (peppar peppar). Ja nu är ju alla mina barn duktiga och skötsamma såklart.
Loui har blivit en liten mini ligist dock, vet inte om det har att göra med att jag och J seprarerat så att han tar ut sina känslor och tankar så eller om det bara är trots ELLER ADHD. Härrom dagen så var han ute och cyklade och kommer in med ett stort leende på läpparna och berättar att han minsann kastat sin hjälm i soporna för han va lite trött på den. Det va en sån där vinter/ hockey hjälm då han veckan före kastade sönder sin cykelhjälm. Jag och bästa vännen fiskade upp den ur sopbehållaren, vet ni förresten hur djup dom är???? Vi klättrade och stånkade ett bra tag innan vi ens hade fått kontakt med hjälmen. Slutade med att vi mitt i natten stod och vrålgarvde medans vi hängde över öppningen till soporna och försökte med vår fina verktyg (ett sopskaft med ett fast tejpat skohorn på) fiskade den där djävla hjälmen tills den var uppe. Yiiihooo.................men guuud vad den lukade sopor innam jag hade tvättat den...................pjjjuuu!!!!

Nu måste jag springa på toa innan jag kisaar på mig och sen börja med maten för dagen. Har förresten kommit på hur roligt det är att laga mat..................tog bara 35 år men men bättre sent än aldrig haha. Eller oxå försöker jag lura mig själv bara för att det numera är ett måste och för att barnen ska få äta ngt annat än panpizza och halvfabrikat. 

Må bäst !!!!!



My Life, My Passion & My Fashion

Tankar och mående från en adhd och bipolär person

Så nu va det en evighet sedan jag skrev igen. Ja varit lite mkt den senaste tiden men det mesta är löst nu och jag är redo för en varm härlig vår☺.
Jag har inte mått så bra den senaste tiden och gör fortfarande inte det men jag känner att det kommer lätta med tiden.
Jag är konstant trött, har ingen ork att göra ngt, har koncentration problem och blir lätt irriterad och har frossa mest hela tiden. Detta tillstånd har nu hållt i sig i ett år och jag börjar bli ruggigt trött på att vara orkeslös.
Dessutom blir jag sjuk så fort ngn säger ordet förkyld. Är pencilin ute  för bara två veckor sedan, hade infektion igen. Två pencilin kurer sen 28/12 är kanske mkt för alla "vanliga" människor men det är min vardag tyvärr.  Mitt immunförsvar är kraftigt nedsatt mest hela tiden. Åt minst med pencilin under min maniska period då jag tränade som mest. Fast då tränade jag tills jag fick stressfakturer ist så allt e verkligen svart eller vitt i mitt liv.

Antingen umgås jag med folk å då gör jag det typ 20 timmar/dygn eller oxå så inte alls. Nu har jag precis kommit ur en period då jag umgåtts mkt med folk och jag känner att jag verkligen behövs mer här hemma hos barnen än med vänner och bekanta. Ja det kanske är en självklar grej för er å egentligen är det det för mig oxå men I bland behöver man komma på det själv och då du  tid att göra det.

Idag fyller Nathalie 14 och jag får lite ångest över att tiden bara rinner iväg utan att man har ngn form av kontroll att hindra den från att gå.

Vincent och Loui är hemma idag då dom har börjat vägra gå på dagis och jag orkar verkligen inte ta den fighten så då får dom vara hemma med oss.

Grattis

Idag fyller mitt förstfödda barn 14 år, 14!
Tack för att du berikar mitt liv med allt det du är och allt det du gör.
Tack för att jag får äran att vara din mamam.
Jag älskar dig ❤❤❤❤

Mitt liv är inte perfekt å jag är stolt över det!!!!!

Asså det här med att vara bipolär är ibland helt fantastiskt då man mår bra och inte får så stora konsekvenser av sitt handlande. Just nu mår jag bra i själva bipoläriteten men jag är ju även utbränd och har som om det inte räckte så har jag ju även adhd. Kan vara svårt ibland att avgöra vad som tillhör vad och just nu är det så. Jag är enormt trött, sov till halv ett idag och det är nog min utbrändhet som styr det men sen att jag alltid har varit pedantisk här hemma å varit manisk på städning i åratal men nu helt plötsligt så har jag slutat städa för jag har ingen ork till det, är det min bipoläritet eller är det utbrändheten det också?
Jag är lite nervös för snart går min sjukskrivning ut och jag är så slut i psyket. Jag kommer inte ihåg nåt längre, orkar inte lämna kidsen på dagis på morgonen, inga sysslor här hemma blir gjorda och ja jag går som i en dvala. Har väldigt mkt hjälp av J men jag vill bara bli pigg och frisk igen, jag vill ha energi och ha tillbaks min lust att göra saker och min livslust. Ja nu vill jag inte direkt hoppa framför tåget (inte just nu iaf) men jag är liksom lite likgiltig till det mesta just nu å det är skit jobbigt. Nu har jag bestämt att vi ska  storstäda imorgon men vi får se om det blir så då jag har tänk så varje dag hela veckan men än har det inte blivit av. Måste få lite hjälp att börja å komma igång så kanske jag är på g................ja jag vet inte men jag måste iaf till läkaren snart och få nån bot på mitt mående. Litium är ju en medicin mot bipolär men jag vågar fan inte börja käka det då jag vet att många blir så känslolös och typ aldrig är glad eller ledsen utan bara är som ett streck typ..........haha vilka kassa förklaringar jag har å dessutom ska man ta så många blodprov å när jag ska göra det så får dom ju söva mig eller droga ner mig kraftigt. Har en våldsamt stort kontrollbehov å framför allt när det gäller sprutor. Inte vem som helst som sätter en spruta i mina vener e. Har aldrig varit å kommer aldrig vara heller. Gud va jag skriver skit just nu men men det är så det är och jag måste börja skriva av mig igen så jag kanske får lite terapi haha
Lös eller skit i det !!!! Gillart eller ogilla jag skiter helt klart i vilket för det här är mitt liv och min vardag.

Hade inte rökt på två dagar men det sket sig dag då jag blev så grymt nervös över en grej så jag tog en cigg, nu har jag tagit fyra  och jag funderar på om jag ska gå ut å ta en till eller om jag ska försöka vara utan nu. Äh det blir som det blir!
Även att min matlust har försvunnit så idag petade jag i mig lite men igår åt jag inte ett skit...........jo några tuggor potatismos å i förrgår kommer jag inte ihåg men tror inte det va så mkt då heller.........är ju även lite upp å ner med maten. Ibland äter jag som man ska men i perioder så äter jag konstant hela tiden å sen får jag en period då jag inte äter så mkt för det känns som att jag har ätit upp mig och har ett lager att ta av.
Jag har alltid varit en periodare av allt men det beror ju på att jag är bipolär men tänk om man hade fått en diagnos när man va liten så att alla blodprov redan va tagna i ung ålder medans man inte hade samma sprutskräck. 
Ja som ni hör så har jag rätt mkt med mig själv förutom fem adhd barn så mitt liv är inte som alla andras medans många känner igen sig. 
Idag ska man ju framstå som perfekt, bara dom finaste bilderna med dom perfektaste sakerna får flest likes osv . Jag är inte den typen som jagar lies eller som måste ha bekräftelse via insta eller Facebook men däremot måste jag ha enormt mkt bekräftelse på annat sätt. Jag vet att jag duger som jag är och är nästintill bäst (min bipolära sida som talar) men alla vill väl bli sedd nångång I guess.
Så om ni som läser har synpunkter eller tycker jag är helt vrickad så säg det. Även ni som håller med mig och som känner igen sig kan ju såklart höra av sig. Kan vara rätt kul att veta vad ni tycker :)

Vart va jag nurå?
Jo jag skrev ju att jag började röka igen, så typiskt mig!!!!
Va ner på stan och hämtade mediciner till kidsen, träffade Madde och tog en cigg med Hussein och Maik.................Hem sen med bussen då det är typ 20 minus här uppe å jag höll bokstavligen på att frysa arslet av mig. Har inte så mkt hull heller som kan värma mig. J gjorde mat å jag har typ sutit på soffan sen jag kom hem å myst med kidsen. Nu ligger dom två minsta och lugnet har lagt sig här hemma .........nästan iaf. Dom stora tjejerna är rätt duktiga på att föra ett jävla liv dom å. Härom dagen fick den ena av tjejerna ett damp utbrott (vilket dom får varje dag) å började smälla igen dörren hundra gånger, J ledsnade och hakade av dörren å jag har aldrig sett ett ansiktsuttryck som det hon fick då..............blandning av panik/ ilska/förvåning..................dörren sattes fast på eftermiddagen då hon kom hem från skolan igen så ni inte tror att vi plågar dom i onödan (vilket hon fick det att framstå som) haha

Nä nu ska den här damen lägga sig å kolla en bra film å se om hon lyckas hålla sig vaken mer än tio minuter.

Va rädd om er och varandra <3

My Life, My Passion & My Fashion

Då, nu och för alltid

Sitter här hemma och har tre v fem barn hemma.
Känslorna sköljer över mig ibland av hur lycklig man är som har fem friska barn (ja om man bortser från adhd men det är mer ett "normaltillstånd" i min släkt än en sjukdom).
Att Anders valde att gå vidare och inte se sina barn växa upp gör mig så ledsen. Att han förmodligen hade ångrat sig om han hade sett sina underbara kids idag men han va en rastlös och rotlös själ som inte fick ro förrens han somnade in tyvärr. Jag funderar på om allt hade varit annorlunda om jag fortfarande hade varit tillsmans med honom. Jag vill gärna tro att det hade varit annorlunda och att han hade levt men det kan man ju aldrig vara säker på. Ibland är jag så himla arg på honom för att han gjorde det han gjorde och lämnade oss här själva men oftast när tankarna går till honom så är det med ett brustet hjärta och med tårar i ögonen. Jag vill att han ska få se sina barn som för varje dag blir större och om några år är självständiga ungdomar. Barnen saknar honom till å från. Man tror inte att man ska vänja sig men det gör man, man vänjer sig vid att aldrig höra hans röst, av att aldrig se honom men att acceptera detta är svårare. Jag skulle ge såååå mkt bara för att få en lite stund med honom igen. Jag skulle berätta vilken underbar person han var, vilken bra pappa han va, hur mkt vi älskar honom och att saknade aldrig går över. Man saknar fast man vet att det är helt meningslöst för man får likosm aldrig mer se honom (inte i detta liv iaf).
Jag beskyller mig själv väldigt mkt för hans död och det kommer jag alltid att göra, vi bråkade liksom några timmar innan han dog och jag vägrade låta honom ha barnen i Örebro dit han sa att han skulle flytta så länge inte han kunde visa upp negativa pissprover. Vi bråkade och gjorde som vi alltid gjort..................sa massa dumma saker till varandra. Jag sa att han var en värdelös pappa som inte kunde hålla sig drogfri och för att han hela tiden sa till sina barn att han skulle göra si å så men aldrig kunde hålla det han lovat. Nu i efterhand så ser jag lite klarare och vet att det var hans sjukdomar som gjorde det. Han var lite av en mytoman, han var drogberoende och hade en outredd adhd plus en massa saker i sitt bagage från sin barn/ungdom som han inte hade bearbetat. Ja det kanske inte är en ursäkt för hur han i vissa fall betedde sig men det ger iaf mig lite mer förståelse för varför han alltid höll på som han gjorde. Klart jag viste allt det här då också men nä man lever så nära det och vet att man har dom nära så är det lätt att vara hård och kall och kläcka ur sig massa saker som man sedan kan ångra. Så tänk på det alla där ute, Säg inte dumma saker och gör inte varandra illa utan tänk lite längre och gör inte som jag gjorde, du får leva med det resten av livet sen. Jag trodde väl aldrig att Anders skulle försvinna från oss, var den någon jag trodde jag alltid skulle få ha i mitt liv så var det han. Vi va som lång å ler halm. Vi var som bill å bull. Vi var inte Annso och Anders utan vi var ett när vi levde ihop. Kommer ihåg en gång då en soc tant sa att hon aldrig hade mött ett par som var så sammansvetsade som vi var. Nio år i år men jag kommer aldrig glömma då nettan ringde mig med gråten i halsen och sa att jag skulle sätta mig ner, jag förstod på en gång att det handlade om Anders men det tog flera år innan jag hade fått in att han var borta. På urnsättningen nere i sthlm så fick jag lite panik och ville ta med mig honom hem igen. Jag har aldrig gråtit så mkt över ngt som jag har över honom. Inget kan ta ifrån mig mina minnen av honom och jag är rätt duktig på att underhålla dom för att dom inte ska försvinna. Barnen kommer inte ihåg så mkt av sin pappa längre men det gör ju inte att dom saknar honom mindre för det. Han finns  med oss varje dag. Jag känner hans närvaro ibland och dom stunderna är jag evigt tacksam för. Glömmer aldrig när vi skulle åka utomlands strax efter hans död och barnen vägrade först gå på planet för dom va rädd att vi skulle köra på pappa där uppe bland molnen. Usch!!!!  Jag känner en sån enorm skuld och är honom evigt tacksam för att han gav mig två underbara barn. Älskar dig då, nu och för all framtid min älskade Anders. Vi ses på andra sidan!!!!!!






My Life, My Passion & My Fashion