Har skrivit mitt ärligaste, djupaste inlägg ever, det efter att jag insett att det får mig att må bra, Har alltid skrivit dagbok men alltid skonat er från mina verkliga känslor. Vem fan vill veta liksom men det här är för mig och ingen annan. Eftersom jag har adhd, är bipolär och inte har medicinerat för det på länge så har mitt mående svajat lite på senaste tiden. Jag är gift men söker fortfarande en större lycka, inte Jonas fel för han är verkligen en drömman både enligt mig och alla andra, han masserar, lagar mat, jobbar och behandlar oftast mig som en prinsessa. Kanske är just det, att han ger allt och jag bara kan ge honom en del. Jag älskar min man, han är den enda trygga i mitt liv. Det jag söker kanske enbart är en känsla, en illusion, en önskan men den kväver mig emellanåt. Jag är så jävla trött på slentrianen som infinner sig i ett "svensson liv" men samtidigt är jag beroende av tryggheten för att fungera. Jag är nog den mest impulsiva människan på den här sidan av jordklotet, kanske längtan av att bli fri som driver den!!!! Jag driver bort människor, både medvetet och omedvetet. Senast var det en människa som jag verkligen tycker om, som jag vill veta allt om, som jag vill lära känna som en vän men min fucking jävla adhd ville allt lite för fort och min bipolär gör ibland att jag tror att jag har jordaxeln uppkörd i röven, kan tagga ner men inser det oftast när det är för sent. Nu är det för sent och denna människa gick mig förbi................................................Kanske var det bara en illusion, en dröm, en känsla.........................
Drömmer mig bort, bort från vardagen med man och barn. Vill känna hjärtat slå ett extra slag och glädjen spritta i kroppen. Vill känna frihet, en frihet som jag aldrig känt men som jag alltid sökt. Mitt liv är en dröm för många, har en underbar man och fem härliga barn. Jag är tacksam men jag vill ha den där känslan av något mer, den där strävan efter det lilla extra, efter friheten, efter känslan av att vara fri och flyga lätt som en fågel.
Kärleken kan aldrig bli nog för mig för jag vill alltid ha lite mer, söker mig till likasinade men finner aldrig rätt. Inget är nog, svart eller vitt, antingen eller, ja, nej det däremellan existerar kanske för andra men för inte för mig.
Humöret går upp och ner, ibland exalterad för att sen bli deprimerad, typisk bipolär kanske de jag är men vem vill veta, stoppar inte mina känslor. Känslorna rullar på ibland till överdrift, man stöter bort människor man vill ha kvar. Vart ska jag ta vägen.
Kämpar för barnen, för familjen men stunderna då ensamheten lockar återkommer. Mannen inte lika, jag känner mig instängd och söker mig bort.
Alla år av frustration, vrede, ilskan som man inte kan identifiera, känslor man inte får utlopp för, vill bara blunda, slå, skratta, hoppa. Värken i själen växer medans kraven ökar.
Tårar som kommer för allt det gamla, fasaden har raserat och kvar finns bara jag. Liten på jorden men som vanligt stor i orden. Det enda som betyder är barnen och framtiden. Kämpar på utan ngt mål, ingen mark under fötterna.
Vill till storsta´n för i stressen kan jag identifiera mitt inre, mig själv. Vill på landet, meta, leka och bara var för att få kontakt med själen. Man stressar på och allt går som på räls men när verkligheten kommer ikapp finns inget kvar.
Besatt av en demon som kommer och går däremellan är allt suddigt, normalt och lågt. Jag vill ha ett mål men vart fan ska man börja.
Ett åtta till fem jobb känns så långt ifrån det jag vill, jag vill vara fri, fri å alltid fri. Inga krav, måsten eller förväntningar, jag blir kvävd av detta.
Vill känna mig hemma i ett "svensson" men får bara panik.
Gör inget med måtta, allt eller inget. Tränar två tre timmar om dagen för att få lite kontroll på energin.
Träffar människor hela tiden men ingen som gör avtryck, ingen är som vi. Jag visste inte vad jag ville, om jag ville ngt men det får vi aldrig veta för jag gjorde som vanligt, drev bort dig. Kände inte dig men vi är lika min vän. Ditt leende, din utstrålning, livets förvirring. En vän, en älskare, en livskamrat, vad vet jag............hoppas du finner.................
Förvirrad över vad jag borde göra, vad jag ska göra, vad är bäst, vad är dumt, Vill inte ta fler chanser, ta mer skit, må såhär...............
Många av oss har lämnat för tidigt, inte jag , ger aldrig upp även om motgångarna är stora, hårda och svåra. Känslan av att bli ensam kvar.......................
Kämpar varje dag med, problem, hälsan, mående, barn, stå ut med andra när jag inte står ut med mig själv, känslan varje kväll att nästa dag blir likadan gör mig frustrerad, beslutsam att ta mig härifrån mot ett okänt mål.
Ilskan, att inte vara förstådd, får mig att kunna gå över lik men istället får jag förklara och få er att förstå hur det kan vara att var jag för en stund. Tålamodet sviker och hjärnan skriker. Jag vill slå mig ut ut ut ........................................
My Life, My Passion & My Fashion
Jag vet precis hur du har det, jag är likadan. Har adhd, borderline och outredd bipolär. Har aldrig hittat min plats i världen, i smått eller i stort, aldrig riktigt känt mig nöjd eller glad över det jag har, har självmedicinerat i tio år för att klara av ett liv och för att orka stå kvar i vänskaper och relationer. Svart eller vitt, aldrig något lagom, hetsig och impulsiv, krävande och en aning skrämmande. Fått folk att hata mig bara för att jag ska slippa känna pressen att duga i deras sällskap. När jag blev drogfri för snart fyra år sedan gick jag en tvåårig DBT behandling där jag lärde mig sortera mina känslor och surfar på dom som kommer i vågor, både de goda och de onda, jag fick lära mig hantera relationer och framför allt så fick jag lära mig att allt inte alltid behöver vara perfekt, på topp, bäst eller bra. Fick lära mig att acceptera det som är och att känna mig nöjd, att det finns ett lagom för mitt gamla liv och sätt gjorde mig bara illa... Jag fick en massa bra verktyg med mig att använda mig av i livet och idag är det fantastiskt att kunna säga att det duger, jag är nöjd, jag behöver inte alla som där sakerna jag saknar, jag behöver inte kämpa för att vara någon annan, jag kan leva i en relation som är långt i från perfekt, men jag är lycklig som aldrig förr på andra vis. Jag har jättemycket dåliga dagar men kan stanna kvar i det och rida ut stormen för i dag vet jag att det alltid kommer ett lugn efter stormen. Jag är helt öppen och ärlig med vem jag är och jag ber alla runt omkring mig att knacka mig på axeln när jag går för långt, gör för mycket, eller för lite, fastnar i något eller börjar missköta mig själv...
SvaraRaderaFör att göra en lång historia kort så känner jag igen mig i allt du skriver och jag hoppas att du också kan få uppleva det jag har fått uppleva, en befrielse!
Kram från Linn