Skapa ditt eget drömliv!!!
Välkommen tilll vår värld!!!!

onsdag 13 januari 2016

Då, nu och för alltid


Sitter här hemma och har tre v fem barn hemma.
Känslorna sköljer över mig ibland av hur lycklig man är som har fem friska barn (ja om man bortser från adhd men det är mer ett "normaltillstånd" i min släkt än en sjukdom).
Att Anders valde att gå vidare och inte se sina barn växa upp gör mig så ledsen. Att han förmodligen hade ångrat sig om han hade sett sina underbara kids idag men han va en rastlös och rotlös själ som inte fick ro förrens han somnade in tyvärr. Jag funderar på om allt hade varit annorlunda om jag fortfarande hade varit tillsmans med honom. Jag vill gärna tro att det hade varit annorlunda och att han hade levt men det kan man ju aldrig vara säker på. Ibland är jag så himla arg på honom för att han gjorde det han gjorde och lämnade oss här själva men oftast när tankarna går till honom så är det med ett brustet hjärta och med tårar i ögonen. Jag vill att han ska få se sina barn som för varje dag blir större och om några år är självständiga ungdomar. Barnen saknar honom till å från. Man tror inte att man ska vänja sig men det gör man, man vänjer sig vid att aldrig höra hans röst, av att aldrig se honom men att acceptera detta är svårare. Jag skulle ge såååå mkt bara för att få en lite stund med honom igen. Jag skulle berätta vilken underbar person han var, vilken bra pappa han va, hur mkt vi älskar honom och att saknade aldrig går över. Man saknar fast man vet att det är helt meningslöst för man får likosm aldrig mer se honom (inte i detta liv iaf).
Jag beskyller mig själv väldigt mkt för hans död och det kommer jag alltid att göra, vi bråkade liksom några timmar innan han dog och jag vägrade låta honom ha barnen i Örebro dit han sa att han skulle flytta så länge inte han kunde visa upp negativa pissprover. Vi bråkade och gjorde som vi alltid gjort..................sa massa dumma saker till varandra. Jag sa att han var en värdelös pappa som inte kunde hålla sig drogfri och för att han hela tiden sa till sina barn att han skulle göra si å så men aldrig kunde hålla det han lovat. Nu i efterhand så ser jag lite klarare och vet att det var hans sjukdomar som gjorde det. Han var lite av en mytoman, han var drogberoende och hade en outredd adhd plus en massa saker i sitt bagage från sin barn/ungdom som han inte hade bearbetat. Ja det kanske inte är en ursäkt för hur han i vissa fall betedde sig men det ger iaf mig lite mer förståelse för varför han alltid höll på som han gjorde. Klart jag viste allt det här då också men nä man lever så nära det och vet att man har dom nära så är det lätt att vara hård och kall och kläcka ur sig massa saker som man sedan kan ångra. Så tänk på det alla där ute, Säg inte dumma saker och gör inte varandra illa utan tänk lite längre och gör inte som jag gjorde, du får leva med det resten av livet sen. Jag trodde väl aldrig att Anders skulle försvinna från oss, var den någon jag trodde jag alltid skulle få ha i mitt liv så var det han. Vi va som lång å ler halm. Vi var som bill å bull. Vi var inte Annso och Anders utan vi var ett när vi levde ihop. Kommer ihåg en gång då en soc tant sa att hon aldrig hade mött ett par som var så sammansvetsade som vi var. Nio år i år men jag kommer aldrig glömma då nettan ringde mig med gråten i halsen och sa att jag skulle sätta mig ner, jag förstod på en gång att det handlade om Anders men det tog flera år innan jag hade fått in att han var borta. På urnsättningen nere i sthlm så fick jag lite panik och ville ta med mig honom hem igen. Jag har aldrig gråtit så mkt över ngt som jag har över honom. Inget kan ta ifrån mig mina minnen av honom och jag är rätt duktig på att underhålla dom för att dom inte ska försvinna. Barnen kommer inte ihåg så mkt av sin pappa längre men det gör ju inte att dom saknar honom mindre för det. Han finns  med oss varje dag. Jag känner hans närvaro ibland och dom stunderna är jag evigt tacksam för. Glömmer aldrig när vi skulle åka utomlands strax efter hans död och barnen vägrade först gå på planet för dom va rädd att vi skulle köra på pappa där uppe bland molnen. Usch!!!!  Jag känner en sån enorm skuld och är honom evigt tacksam för att han gav mig två underbara barn. Älskar dig då, nu och för all framtid min älskade Anders. Vi ses på andra sidan!!!!!!






My Life, My Passion & My Fashion

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar