Ja sist ja skrev var klockan nio på kvällen och jag hade rätt ont.
Hade lika ont utan att något hände till typ klockan ett på natten. Ett kom barnmorskan in och sa att dom tagit ett beslut med läkaren om att ge mig morfin för att jag skulle kunna sova.
Såg sprutan och tänkte hell no att dom sätter den där i mitt ben så jag vägrade ta den där jävla sprutan och ja tror nästan barnmorskan blev lite sur men men inte direkt så att jag tänkte på att behaga andra iaf.
En jävla.tur att jag inte tog den iaf för typ en timme senare var jag på toa och fick plötsligt kraftigare värkar och började svettas som en gris. Tänkte att här kan ja ju inte stå å föda så jag måste försöka ta mig tillbaks till salen.
När jag kommer in på rummet så lägger jag mig ner och Jonas ser direkt att det händer något och går och hämtar en barnmorska.
Jag har redan börjat krysta och hon ska kolla om jag öppnat mig något och vips så på en tio minuter så var jag öppen sex cm. Barnmorskan säger att jag inte kan krysta för att jag bara är öppen si å så mkt. Jonas berättar för henne att min fru skiter nog i det hon brukar krysta när hon känner att det är dags.
Hon känner efter igen och japp tio cm öppen.
Kurvan visar att hjärtljuden sjunker igen och läkaren kommer in och inte för att ja vet vad hon gjorde där för hon gick ju rätt fort igen.
Hjärtljuden försvinner helt och dom ska sätta en elektron på Louis huvud och lyckas efter tre fyra fem försök. Jonas ser allt blod och allt kaos och blir blek som ett lakan.
Själv så tycker jag skarpt att dom ska hugga in den där sprutan med morfin i i benet på mig men icke sa Nicke då gick det minsann inte alls för sig. Det kunde vist påverka barnets andning så det var väl försåtligt men att dom inte tog ner mig på akut operation och snittade mig som jag oxå tyckte dom skulle göra ett tag där kunde jag ju inte förstå varför dom inte kunde göra.
Krystade val en liten stund och sen kände jag Lillemans huvud mellan benen och kontroll torsk som man är så skulle ja ju hålla handen där och kolla så att allt gick till som det skulle;-)
Slutade med att dom tryckte ut han i slutet där, inte alls skönt men ut kom han ju och det var ju det som var tanken.
02.45 kom han vill världen. Han vägde 3180 och var 50 lång.
På väg från toaletten innan jag började krysta på riktigt så låg det en mamma med ett nyfött barn i korridoren och jag tog beslutet att va fan å rå jag ska minsann inte sova jag ska oxå ligga sådär inom en snar framtid. Är väl för fan inte på sjukhuset för att sova heller.
Bra beslut kan ja tycka så här i efter hand.
Vi myste och ammade och njöt av stunden i en evighet innan den berömda mackan kom in, jag var ju hungrig som fan ju:-)
Vi kom in på bb vid sex på morgonen. Jag ammade och myste med Loui medans j sov (såklart, han hade ju haft det skit jobbigt ju)
Vid nio klev även j upp och vi bara njöt av vårt underverk. Ett åkte vi hem, allt var bra med bebisen förutom att han hostade upp fostervatten som var segt som fan. Jag blir ju rädd för inget och trodde han skulle kvävas varje gång så första dygnet hemma var en pina men det löste ju sig. Nu har vattnet åkt ut och han mår prima antar ja.
I det stora hela var det en förlossning som var rätt okej om man kan tycka att en förlossning kan vara okej.
Personalen var super och jag har inget att klaga på, förutom smärtan men den hör liksom till ju så nej det var bra.
Mitt sista barn är fött så nu lämnar jag över det här med barnafödande till någon annan.
Han är helt jävla underbar vår lilla son, skriker när han är hungrig, äter, bajsar, sover osv
Tittar med sina söta små ögon så man inte kan annat än känna kärlek.
Min anning är däremot som väntat inte så bra så nu äter han ersättning. Imorgon pku och även jag ska få meicin som stoppar mjölken.
Ja livet är fantastiskt och syskon är så snälla mot lillebror och Vincent är där på två röda när han gråter.
See ya
Published with Blogger-droid v2.0.4
