Åh gud va jag inte alls vill gå igenom en förlossning till men va gör man inte. Barn är livet.
Min skräck sitter i allt denna gång.
Tidigare har jag inte haft det minsta problem inför förlossningen men den här gången har jag varit nervös sen graviditets testet visade positivt den där lunchen på pizzahuset.
Förra gången med Vincent så var det ju lite panik ett tag.
Jag hatar för det första sprutor men vet att det är obligatoriskt att sätta en ingång när det är femte barnet.
Förra gången med Lilleman blev det både dropp, hinnhåltagning, kateter innan det var klart och allt det plus väldigt intensiva värkar pga droppet gjorde att jag inte hade tänkt göra om det nå mera men så blev det ju inte.
Jag är rädd för att det ska bli kejsarsnitt fast jag inte behövt det tidigare. Rädd för den där jävla smärtan som nästan får en att vilja dö där på sängen. Bedövning tar jag inte och kommer inte göra det den här gången heller om jag kan undvika det.
Rädd att det ska bli nå fel och att bebisen inte ska vara ok. Finns egentligen ingen anledning till just denna oro men man är ju alltid rädd att det ska gå åt skogen.
Rädd för att jag ska dö är jag oxå.
Slutligen rädd för att jag ska måsta bli igångsatt igen.
Det är ju en betydlig skillnad på att bli igångsatt och att förlossningen kommer igång av sig självt.
Med Nathalie och cerine gick jag över fem dagar och kom sen igång av mig själv. Förkortningarna tog då åtta timmar typ. Med Filippa och Vincent har jag gått över två veckor och blivit igångsatt och förlossningarna har tagit en timme från första riktiga värken med Filippa och tre timmar med Vincent.
Det går för fort då så man hinner inte att förstå vad som händer. Värkarna med Vincent var så intensiva så jag inte ens stod ut i tre timmar. Jag började krysta när jag var öppen sex centimeter för då tyckte jag att ungen skulle ut fort innan jag dog typ.
Jaja nä nu ska jag ta hand om mina kids.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar