Alltså ibland undrar jag vad folk snackar i...............
Fan vissa ger sig ut för att vara någon/något dom verkligen inte är. Varför`???
Jag jag är bara lilla jag ja iaf. Ingen mer eller mindre än någon annan.
Det finns folk till allt. Vissa umgås med folk för popularitet, andra bara med folk som har gott om pengar och andra mer normala människor umgås med folk man trivs med oavsett kön, ålder, status och andra ytliga grejjer.
Vafan spelar sånt för roll egentligen. Är inte vi människor väldigt väldigt ytliga av oss, ja ingen nyhet precis men nån måtta får det väl ändå vara.
Själv är jag precis som jag är, säger alltid vad jag tycker (dumt i vissa situationer och bra i andra), anser att ärlighet är viktigare än allt annat och att falska människor är avskyvärda.
Varför jag kom in på just detta ämne är att en "vän" som jag trodde hade slutat snacka skit fortsätter snacka skit, jag ska ta mig ett snack med denna och sen behöver jag aldrig mer prata med denna person. Och pga att många gör så dumma val här i livet som dom ofta ångrar och sen inte förmår sig att göra något åt saken.
Jag är fan inte perfekt men jobbar varje dag på att bli en bättre pch bättre person och människa, har långt kvar men jag försöker iaf.
Näe men nu har jag nog fått ur mig det mesta som jag haft inom mig ang. gamla "vänner" och "dåliga val".
Idag tog vi en kort prommis till lekparken när J kom hem från jobb. Åh familjen samlad, inte varje dag tamejfan.
Fikade och hade lite mys och kvalitetstid hela famljen. Blev dock snor kallt så vi var bara kvar en timme innan vi gav upp.
Min jävla lunginflamation ger aldrig med sig och för varje dag får jag mer å mer vätska i mina lungor, inte bra men på måndag får jag väl uppsöka läkaren igen. Varje andetag gör ont, har vant mig lite men tänker fan inte vänja mig att det ska vara såhär. DOm får lösa problemet och se till att jag faktiskt mår bra nångång. Är väl inte för mkt begärt av en läkare kan jag tycka men tydligen så är det svårt att göra något ordentligt som får mig att må bra längre än en månad.
Snart sommarlov för skolbarnen, gud vad tiden går fort alltså.
Jag ska ha alla barn hemma hela sommaren och är redan nervös över hur det ska sluta. Varje helg dom är hemma så bråkar dom med varandra hela tiden å då menar jag verkligen HELA JÄVLA TIDEN. Nathalie är dessutom medicinfri så då blir det extra jobbigt för cerine som äter medicin och bli lugn av den. Har iaf bestämt att dom ska få ett varsitt rum i början på sommarlovet. Tänkte jag skulle höra med Veronica och Stefan om vi inte kunde byta helg då så att båda åker den helgen. Vill ha tid att göra om och möblera m.m. så att det är fint när dom kommer hem, en liten överraskning med andra ord så ...................sssscccchhhhh!!!!!
Sommarlovet ja, ja vad ska man hitta på?
Funderar på att ta med stortjejerna till sthlm en helg och sen när dom stora är i Iggesund, ta med dom små till furuvik över en helg. Vet inte hur mkt semester det blir för J heller så vi siktar in oss på att hitta på ovanstående på helger. Sen såklart kommer vi att nästintill bo i Borgarparken, har sutit inne sen i oktober nu så nu måste vi boosta upp oss med friskluft inför kommande vinter. KOmmande vinter blir ändå bättre än den som varit då Filippa börjar förskolan (dit ska vi nästa fredag och hälsa på.............spännande!!!!) och Vincent och Loui har fått dagis plats. Jag ska äntligen ut å jobba igen. Åh gud så som jag har längtat och sett framemot det. Visst är det kul och bra å allt det där att vara hemma med barnen när dom är små men gud va skönt det ska bli att få ha en normal konversation med en vuxen människa, bara att få gå ut utanför dörren utan att ha dåligt samvete för att man inte tog med sig barnen kommer att göra mitt liv såååå mkt enklare och faktiskt skönare oxå. Tacksam att jag fått vara hemma men nu börjar jag närma mig bristningsgränsen vad det gäller barn, skrik, bråk och allt tjat. Att ha tre fyra snart kanske även fem barn med ADHD gör livet verkligen annorlunda motför familjer med barn utan funktionshinder. Mina barn är allihopa smarta och har verkligen förmågan att lära sig nya saker. framför allt älskar dom att vara fysisk aktiv och det är jag väldigt tacksam för. Att dom sen är duktiga på allt dom gör gör ju inte saken värre precis. Det jag kan sakna ibland är att få lite lugn å ro. Här råder ständigt bråk, ständig kamp och ständig uppmärksamhets törst vilket kan få den mest tålamodsberikade personen att bli galen. Men jag älskar mina barn över allt annat och kommer att stå bakom dom i vilka beslut dom än kommer att ta (ja med undantag för dåliga beslut).
Jag kommer ständigt att kämpa för att samhället ska få en bättre syn på funktionshinder såsom ADHD. Att barn som har rätt till en personlig assistent Verkligen ska ha en personlig assistent.
Att barn ska behandla varandra lika oavsett färg, funktionshinder eller andra saker som kan vara orsaker till att barn i dag mår dåligt av att gå till skolan pga mobbning m.m. Mina barn trivs bra i den nya skolan och när det är något så kommer dom och säger till mig så brikar det lösa sig för alla inblandade. Jag har en rätt nära och en bra relation med mina barn och jag tror faktiskt att dt är mkt pga av att jag faktiskt oxå har varit barn med ADHD och känner ofta igen mig i deras situation. Jag kommer liksom ihåg hur det kan var, hur det kan kännas och hur annorlunda jag kände mig i låg och mellan stadiet.
I låg och mellan stadiet var jag nog rätt tyst av mig, detta pga att jag kände mig så himla annorlunda och drog mig automatiskt undan. På högstadiet blev jag liksom lite mer synlig, rökte, söp, gjorde mkt dumma saker som gjorde att jag tillslut blev jag men som jag vill försöka komma ihåg tills mina barn själva är där. Nu beöhver ju inte mina barn bli som mig när jag var ung och det hoppas jag verkligen ine men jag måste ju utgå från det. Jag vill veta vart i livet dom står och hjälpa dom när det behövs. Ja svårt att förklara men jag vill bara att mina barn ska ha det bra och att alla ska acceptera dom som dom är, nu utmärker dom sig inte så mkt bland folk så ingen som träffar dom på stan och lite nu å då kan inte ens tänka sig att mina barn har ADHD. Dom vet exakt när och hur dom ska uppföra sig och gör ofta så som situationen kräver.
När jag gick i skolan så höll jag ut hela dagen men när jag kom hem så tog jag ut allt på min mamma och på andra runt omkring mig. Mina barn är lite lik mig i det i både gott å ont.
Näe nu ska vi käka grillat som min älskade man har fixat under tiden jag skrivit det här.
See ya
ta hand om varandra och möt varandra med respekt med öppna sinnen.
My Life, My Passion & My Fashion
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar