Även detta.
Jag & Min Älskade Anders. I vår första lägenhet, måste ha varit 1998.
Herre gud vad ont det gör att tänka på honom. Spelar ingen roll hurmånga år det än går så försvinner aldrig smärtan och allt det andra.
Barnen saknar honom otroligt mkt men tror dom skyddar sig lite genom att inte prata alltför mkt om honom.
Finns inget som kan ersätta honom, spelar ingen roll hur bra plast pappa dom än har så kommer han aldrig ta Anders plats och inte skulle jag tillåta det heller. Tror inte Jonas vill ta platsen som pappa heller. Dom hade sin pappa i några år och får försöka se det possitiva ur det. Minnas & glädjas åt dom stunder dom hade!!!
R.I.P
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar